Ett rop på hjälp i ett samhälle som springer för fort

Det finns en tysthet som breder ut sig i skolans korridorer. Den hörs inte, men den känns. Den sitter i blickarna som flackar, i axlarna som sjunker, den finns i de där korta och automatiserade svaren: “Det är okej.”

Men det är inte okej.

Aldrig tidigare har så många barn och unga mått så psykiskt dåligt som nu. Kuratorerna går på knäna, BUP har väntetider som mäts i månader, ibland år, och föräldrar beskriver en maktlöshet som skär genom märg och ben.

Hur hamnade vi i ett samhälle där det blivit normalt att unga känner sig utmattade innan de ens hunnit börja vuxenlivet?

Vi kan skylla på skärmar, press, sociala medier, prestationshets – absolut, allt det spelar in. Det är lättare att tala om betyg, träningar och framtidsplaner än om ångest och ensamhet. Men tystnaden hjälper ingen.

Barn och ungas psykiska hälsa är inte bara en fråga för sjukvården – det är en fråga för varenda vuxen som möter ett barn. Det handlar om vilket samhälle vi vill bygga.

Barn och unga behöver nödvändigtvis inte fler föreläsningar om återhämtning. De behöver trygga vuxna som faktiskt är där när livet gör ont. Vuxna som inte alltid försöker lösa, men som orkar lyssna. Som visar att man kan få må dåligt – och ändå ha hopp.

Vi måste sluta behandla psykisk ohälsa som en individuell brist. Det är ett samhällsproblem. Vi vuxna har skapat en värld där tid är bristvara, prestation är valuta och vila nästan ses som svaghet. Är det konstigt att unga känner att de aldrig räcker till när vi vuxna sällan känner att vi gör det?

Aldrig tidigare har så många barn och unga i Sverige mått så dåligt som nu. Kuratorer och skolpsykologer larmar, vårdköerna växer, och självmord bland unga är en av de vanligaste dödsorsakerna i tonåren. Det här är inte längre ett varningstecken – det är en pågående kris.

Samtidigt fortsätter vi att prata om barnen, snarare än med dem. Vi skriver rapporter, startar projekt, debatterar och lanserar kampanjer, men i praktiken står många unga fortfarande ensamma med sin ångest. Det är dags att vi vuxna slutar betrakta barn och ungas psykiska ohälsa som något oundvikligt – och istället ser den som ett resultat av hur vi har byggt vårt samhälle.

För sanningen är att vi har skapat en verklighet där inte bara vi själva, men även unga förväntas prestera på topp i varje del av livet. Skolan har för många blivit en stresszon. Sociala medier har gjort självkänslan till en tävling. Och i hemmen är många föräldrar så pressade av arbete, ekonomi och livspussel att orken till närvaro sinar.

Vi kan inte längre skylla på individen. Det är inte barnen som ska bli mer motståndskraftiga – det är samhället som måste bli mer mänskligt.

Tre saker behöver ske:

1. Skolan måste prioritera psykisk hälsa lika högt som betyg.
   Varje elev ska ha självklar tillgång till elevhälsa, och varje skola ska arbeta förebyggande med psykiskt välmående.
2. Vården måste bli tillgänglig på riktigt.
   Ingen 14-åring med panikångest ska behöva vänta i flera månader på att få hjälp. Vi behöver kraftigt stärka Barn- och Ungdomspsykiatrin, införa fler lågtröskelverksamheter och bygga broar mellan skola, vård och socialtjänst.
3. Vi vuxna måste våga se – och stanna kvar.
   Det låter enkelt, men det kräver mod och är kanske den största utmaningen. Att stanna upp, lägga undan mobilen, och verkligen lyssna. Att prata om psykisk ohälsa lika självklart som om förkylningar.

För när unga berättar att de mår dåligt handlar det inte om “lite tonårsångest”. Det är ett rop på hjälp i ett samhälle som springer för fort.

Vi kan inte längre acceptera att barn växer upp i ett klimat där press, ensamhet och oro är normen. Deras mående är vårt ansvar – som föräldrar, lärare, beslutsfattare och medmänniskor.

Frågan är inte om vi har råd att agera. Frågan är om vi har råd att låta bli.

//Erika Howcroft

2:e Vice Ordförande

Bildningsnämnden, Örnsköldsvik