Har vi redan glömt?

Jag bor i Örnsköldsvik och har rötter i Kurdistan. Det betyder att när något händer där är det inte ”utrikesnyheter” för mig. Det är oro som sitter i kroppen, och samtal från släkt och vänner. Det är bilder som inte går att bläddra förbi i nyhetsflödet.

Jag minns när jag pluggade i Luleå och fick notiserna om lastbilen på Drottninggatan i Stockholm. Jag minns chocken efter attentatet mot flygplatsen i Bryssel, och attacken mot Charlie Hebdo i Paris. Jag minns hur människor i hela Europa klev ut på gatorna, krokade arm och sa att det aldrig mer skulle få hända. Vi stod alla enade mot terrorn. Den ondskan finns fortfarande, den har bara bytt skepnad och flagga.

I kampen mot IS var det kurdiska styrkor som stod längst fram, de som befriade städer och skyddade minoriteter när världen tvekade. I norra Syrien drivs nu människor åter på flykt. Över 200 000 människor har på kort tid blivit interna flyktingar, då kurder, kristna och andra minoriteter drivs bort från sina hem. Det är familjer som redan förlorat allt en gång.

Samtidigt sitter vi här i Sverige och diskuterar utvisningar. Är vi så fixerade vid att visa handlingskraft att vi blundar för vad som händer på andra sidan gränsen?

Det finns regimer och makthavare som systematiskt angriper kurder och andra minoriteter. Vi vet det, och vi ser det. Ändå agerar Europa, och Sverige, på ett sätt som i praktiken stärker regimernas handlingsutrymme. Detta genom tyst acceptans och politiska prioriteringar. Det gör mig arg, inte bara som kurd, utan som svensk. Sverige ska vara ett land som står upp mot terror, oavsett var den riktas. Ett land som inte ser på när minoriteter fördrivs.

Jag minns hur vi stod där hand i hand efter terrorattentaten i Europa. Jag minns hur vi pratade om solidaritet och om mänskliga rättigheter, och om att aldrig kompromissa i kampen mot terrorismen.

Har vi redan glömt?

Frat Kandemir