I vår skola ska barn växa in i ansvar - inte kuvas till lydnad.

Jag har tänkt en del på den där skolan i Storbritannien – ni vet, den där eleverna marscherar i
raka led, svarar i kör och ska ledsagas och inte höras i korridorerna. Där en blick åt fel håll
kan räcka för att hamna i någon form av bestraffning. Där till och med dagdrömmande ses
som ett problem som ska korrigeras och Gud förbjude om du skulle sticka ut på något
normbrytande sätt!?
Jag har själv gått delar av skolgången utomlands i en skola något mer disciplinerad än här
hemma i Sverige. Den största omställningen för en modemedveten 16-åring var nog ändå
skoluniformen. Men det som händer är att eleverhittar andra sätt att utmana på. Min
kreativitet tog snabbt över och jag insåg att om jag la upp den knälånga och ubertråkiga
pliserade kjolen en halv centimeter varannan vecka så gick det nästan obemärkt förbi att den
kortats av till en (enligt mig) mer smickrande längd. Och blev jag påkommen så kunde jag
alltid skylla på en extrem tillväxtspurt. Däremot att byta ut de vita knästrumporna mot
försvarets benvärmare införskaffat på I21 i Sollefteå i ett tappert försök att ”punka till” min
outfit gick inte hem hos rektorn och resulterade i kvarsittning.
Försöker att med mina egna erfarenheter från två helt olika skolvärldar att föreställa mig i en
”No excuse miljö”……Det går liksom inte.
Jag klarar knappt ett möte utan att tankarna vandrar i väg en stund, min hjärna går oftast på
högvarv och en penna i handen som ivrigt skapar div krumelurer på anteckningsblocket är
ofta ett måste. Jag tycker om skratt i korridorer, småprat mellan möten och lektioner. För att
inte tala om det där levande som uppstår när människor faktiskt får vara just människor.
En skola som bygger på att varje steg ska kontrolleras, varje rörelse regleras – det är så långt
ifrån min bild av skola man kan komma.
Och ändå hörs nu röster i Sverige som vill gå i just den riktningen. Det pratas om “No
Excuses”. Om ordning. Om disciplin. Om att skärpa upp skolan genom tydliga regler och
nolltolerans. Det låter enkelt…nästan för enkelt.
För visst finns det problem i skolan, och lärare som kämpar i stökiga klassrum. Vi vet hur stor
betydelse studieron har för inlärning, och att en del elever inte får den studiero de behöver.
Därför är det just ett av våra fokusområden i skolan här i Örnsköldsviks kommun.
Men den debatt som rådet nationellt som vinklar det till att lösningen handlar om att skapa en
skola där tystnad blir viktigare än nyfikenhet kommer aldrig ta mark här så länge vi
Socialdemokrater får ha något att säga till om. Forskning visar att tydliga förväntningar,
elevdelaktighet, positiva relationer och uppföljning leder till ökad studiero – inte hårdhet och
kreativitetsstympning.
Det som oroar mig mest är inte bara idéerna i sig – utan hur de sprids.
Plötsligt dyker rapporter upp, poddar startas, debattartiklar skrivs. företrädare från näringsliv,
politik och skolor påtalar att just den här modellen är lösningen. Många lärare sitter fast i stök
och otillräckliga resurser. Då kan det såklart kännas lockande när någon lovar att en ny
modell som ska lösa allt. Moderaternas utbildningspolitiska talesperson Josefin Malmqvist är
till och med beredd att ändra skollagen för att ta bort elevinflytande, och hennes Statsminister
tindrar med ögonen vid blotta tanken.

Skolan är inte ett experimentlabb där vi kan testa färdiga koncept från andra länder och
hoppas på samma resultat. Skolan är människor, relationer, sammanhang och kultur.
När man tittar närmare på den här modellen ser man att den inte vuxit fram i en svensk
kontext. Den kommer från ett helt annat skolsystem, med andra förutsättningar och
värderingar. I grunden handlar det om kontroll, om att forma beteenden, om att skapa ordning
– ibland till vilket pris som helst.
Och det är just det som skaver. För vad händer med eleverna i en sådan miljö? Vad händer
med deras vilja att tänka själva, att ifrågasätta, att utvecklas som individer?
Ordning kan vara en förutsättning för lärande. Men ordning är inte samma sak som
utbildning.
Jag säger inte att allt är dåligt.Tydlighet, struktur och höga förväntningar är viktiga delar av en
fungerande skola.Men när disciplin börjar säljas som lösningen på alla problem – då behöver
vi vara vaksamma. För enkla svar på komplexa frågor brukar sällan hålla i längden.
Så vad är alternativet? För mig handlar det om något annat…
Om att bygga relationer.
Om att skapa trygghet som gör att elever vill vara i skolan.
Om att arbeta långsiktigt med beteenden, inte genom rädsla – utan genom förståelse och stöd.
Det är svårare. Det tar längre tid. Men det är inte bara mer hållbart, det är en värdighet och
respekt vi är skyldiga våra barn och unga.
Vi står inför ett vägval;
Vill vi ha en skola där elever lär sig att lyda – eller en skola där de lär sig att tänka?
Vill vi ha tystnad – eller engagemang?
Vill vi forma elever efter en mall – eller ge dem möjlighet att bli sitt bästa jag?
För mig är svaret enkelt….
…Skolan ska inte vara en plats där barn formas genom kontroll.
Den ska vara en plats där eleverna växer genom tillit.
//Erika Howcroft
Bildningsnämndens 2:e Vice Ordf
Socialdemokraterna Örnsköldsvik