Rättvisa är kittet

Rättvisa är ”kittet” i den facklig-politiska samverkan mellan fackföreningsrörelsen och
socialdemokratin. På jobbet och i samhället.
Rättvisan är inte statisk utan bär alltid spår av tidens anda. Övertid pekas därför olika
konkreta uppdrag ut för att ge rättvisan ett innehåll. Idag är en central fråga: ska alla som
arbetar ha samma regler i sjukförsäkringen? Ja är det självklara svaret men så är det inte.
Karensdagen slår knallhårt mot kollektivanställda – LO-medlemmar – arbetare. De ska inte
vara på jobbet vid sjukdom. De kan inte jobba på distans. De får betala dyrt för varje gång de
blir sjuka.
Facklig solidaritet medför att även tjänstemän och akademiker drar fördel av en slopad
karensdag. Att ”TIDÖ-regeringen ” skiter i denna klasskillnad förvånar väl knappast någon.
Här går en vattendelare.
Valet är enkelt. För eller mot ökad rättvisa i arbetslivet. Löntagarna – framför allt LO-
medlemmarna – har karensdagen i sina händer i valet den 13 september.
Karensdagen står idag också för en signal om något mycket mer. Vi ser hur också villkoren
för löntagarna snävas in mer och mer från regeringen sida. A-kassan är ett sådan exempel.
Allvarligast är att kampen mot arbetslösheten och för ökad sysselsättning kört in i väggen.
Det sätter också sina spår i välfärden. För facket och (S) är sambanden klara och entydiga,
men framför allt ideologiska:
 Arbete skapar trygghet
 Trygghet ger ökad rättvisa
 Rättvisa stärker valfriheten för alla.
Det är människor i arbete som är grunden för en stark välfärd och rättvis fördelning. Detta är
också ett sätt att klargöra ändamålet med vår samverkan.
Det ställer krav på att politiken för ett (s) arbetareparti angår och ger löntagarna ett konkret
utbyte. Historien är fylld av exempel från hur arbetsliv- och vardagslivet har förbättrats med
rättvisa som motiv och drivkraft. Men ingenting kan tas för givet. Rättvisan måste ständig
erövras.
För 20 år sedan försökte Moderaterna ikläda sig rollen som det nya arbetarpartiet. Det blev
ett misslyckande. Det är riktigt att senare bland SD:s väljare återfanns många LO-
medlemmar. Skälen varierar.
En sak står samtidigt utom allt tvivel. Löntagarna har inte upplevt ökad rättvisa med SD vid
makten – om än inte formellt men reellt. Den mest högerextrema politiken i mannaminne
sätter sina spår på arbetsmarknaden, i välfärden, i rättvisandet och i civilsamhället.
Varningsljuset lyser redan rött för regeringens politik mot löntagarna. Den måste slockna för
att en ny färdriktning för Sverige ska se morgondagens ljus.
Det räcker då inte med att fackföreningsrörelsen och (S) centralt driver på för att bryta den
utveckling vi nu upplever. Ska kampen för rättvisa bli framgångsrik måste framför allt
löntagarna – arbetarna –delta i arbete för en förändring, och alla fackligt förtroendevalda. Det
måste ske på arbetsplatserna. Den facklig-politiska diskussionen på jobben om karensdagen
bland närmare 15 000 kollektivanställda och LO-medlemmar i Ö-vik kommer att göra skillnad
inför valet i september. Då ska rättvisan ta nya steg framåt.

Christer Ahlén