1000 barn i Ö-vik lever med låg ekonomisk standard.

Christer Ahlen har skrivit en insändare om barnfattigdomen. Han lyfter att det inte räcker med ord. Man måste arbeta för förändring och börja någonstans, på lokal nivå.

Budgivningen är över. ”Presenterna” är utdelade. Almedalsveckan är över.

Det hördes många förslag från talarstolen: 15 000 kr i stöd för dem som föder barn, sänkta skatter, höjda barnbidrag. Alla påstår sig sätta barnen främst.

Men blir det så?

Ingen sade något om barnfattigdomen. Och vad betyder utspelen för mer än 11 000 barn och deras familjer i Örnsköldsvik?

Väldigt många barn har det bra, växer upp i trygga familjer, klarar skolan m.m. För många är hushållsekonomin emellertid ett reellt problem. Hur vore det om vi sätter de barn som inte har det så bra i första rummet? Skulle andra barn och deras föräldrar då ta någon skada om man gör lite mer för dem?

Då kan vi utgå från Rädda Barnen. De håller stenkoll på barnens villkor och uppväxtmiljöer. Barnfattigdom är en verklighet som Rädda Barnen sätter fokus på. Den borde inte finnas i vårt land 2026. Detta fick välfärdsnämnden i december förra året att efterlysa åtgärder för att stärka egenförsörjningen för föräldrarna. Ingenting har skett sedan dess. Brist på politisk styrning eller andra orsaker spelar ingen roll.

Om vi menar allvar med att bekämpa barnfattigdom måste vi börja på vår egen hemmaplan. En del tror att dessa människor får jobb bara villkoren skärps eller att ett tak gäller för hur mycket pengar som ska betalas ut i ekonomiskt bistånd. Eller sänkta skatter. Det skapar ingen egenförsörjning.

Alla fakta och erfarenheter visar att utbildning, praktik, jobb m.fl. insatser är nycklar för att arbetslösa och sjuka människor ska kunna arbeta och klara sin egen försörjning. Det är detta som fordras för att barnen inte ska behöva växa upp med varken arbetslösa föräldrar eller fattigdom. Ett tufft och nödvändigt arbete.

Att låta staten betala löser inga några problem för vare sig föräldrar eller barn. Vinnaren är möjligtvis kommunen som slipper bokföra en del kostnader för ekonomiskt bistånd. Det skapar ingen ökad självförsörjning. Och för barnens del leder det inte till några förändraringar.

Slutsatsen blir ganska enkel:

Det vi kan göra mer för de mest utsatta barnen förlorar ingen annan på. Allra minst de som drar de stora fördelarna av skattesänkningar.

Detta gäller även i Örnsköldsvik.

Christer Ahlen, ersättare i välfärdsnämnden